..och saknaden efter dig blir större och större.Jag vet inte om ni förstår... Och jag vet inte hur jag ska beskriva heller. Jag mår skit och den lilla jäääävla grejen biter fortfarande på mig. Jag var väl 8 år hur fan skulle jag veta att det skulle hända?! Det bara gnager och gnager och gnager och tårarna bara rinner och rinner och rinner. Fan. Jag vill inte. Jag kan inte ens uttrycka mig. Beskriva....
Kommer inte ihåg när det var, men jag var nog åtta. Du var sjuk... Vi hade bestämt hela dan att vi skulle gå till torpa och mata ankorna. Du åkte tillochmed och köpte bröd...vitt toast bröd. Jag kommer så väl ihåg att du höll på att ta på dig skorna och var på ett jätte bra humör. "Taggad" säger man väl idag... Vi skulle iallafall precis gå till Torpa när det ringde på dörren och malin stod där och frågade om vi skulle leka. Jag sa jag och pappa sa att det va lugnt och att vi gör det nån annan gång. FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN JAG VISSTE JU INTE DÅ ATT DET INTE SKULLE BLI NÅN ANNAN GÅNG FÖR DU DOG!!!
fannnn jag vet inte vad jag mer ska säga samvetet växer mer och mer per år och jag vet inte vad jag ska göra för jag kan inte be om ursäkt och även när jag gör det kan jag inte få nån bekräftelse. Jag var 8 jävla år jag visste inte att du hade cancer...jag visste inte ens vad det var! Och att du skulle dö, DÖ, aldrig mer komma tillbaka, två år senare? Är jag en hemsk människa? Jag hade den bästa pappan i hela världen och jag fick bara 10 år. Och jag känner inte att jag utnyttjade dom åren. Du anar inte hur mycket ånger och smärta jag har inom mig. Jag älskar dig så jädrans mycket Tord Olausson.
Ibland måste man skriva av sig. En del av mig är så fylld av ilska och sorg så det finns inte. En annan del av mig lever för dig. Man får väl vara lite galen ibland...
Men föreställ er själva att eran mamma eller pappa går bort. Bråkar du med dem och "hatar dem så jävla mycket att det finns inte"? up yours ni är dumma i huvet. Ens föräldrar är seriöst dina första vänner som kommer vara hela livet ut och alltid finnas där för dig. Ta vara på det! Jag älskar min mamma och min storebror obeskrivligt mycket och jag beundrar hur jäkla stark min mamma är. Att hon fortfarande kan försörja oss, ensamstående och allt vad det innerbär. Vaxa bilen tvätta husvagnen döda småkryp och andra killsysslor.... Vet inte ens vart jag vill komma med allt dethär ville bara skriva av mig. Gråta av mig...
Jag kommer också ihåg en gång när du låg på sjukhuset och hade varit där ett tag och jag ville åka och träffa dig och jag tjata och tjata tills du blev arg för att jag inte förstod. Jag ville så gärna träffa dig men du ville inte att jag skulle se dig med slangar i näsan och dropp och massa slangar hit och dit och över allt... förlåt för att jag inte förstod det. Jag var så arg på dig för jag trodde att du inte ville träffa mig, men jag förstår nu att det var för mitt eget bästa. Du ville inte att jag skulle komma ihåg dig på ett sjukhus helt hjälplös med massa slangar runt dig...Du ville att jag skulle komma ihåg allt bra med dig och jag förstår nu hur mycket du försökte. Och hur svårt du hade det...Och känslan att behöva lämna sin familj. Och alla tankar som jag själv tänker.. "Vad händer om jag dör?" "Vilka skulle sakna mig?" "Skulle nån bli glad?" "Kommer mina närmaste glömma av mig?" "Kommer någon må så dåligt och ta livet av sig pga mig?".... FYFAN. Fyyyfan verkligen vad du var stark. Både mentalt och psykiskt... Jag är stolt över att vara din dotter. Jag är det... Du lärde mig så mycket. Mamma också. Älskar er båda. Ni är mina idoler.
Älskar iallafall min älskade familj.
Och jag älskar hur vi är starka tillsammans.
Och pappa...Jag älskar dig över hela mitt hjärta och jag saknar dig så att det gör ont. Förlåt för alla gånger jag svikit dig och vart en liten skitunge...Jag förstod inte att du var arg för att du var sjuk och gick på massa mediciner och cellgifter och att du hade ångest över att lämna oss. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta och en vacker dag är jag säker på att vi ses igen. Längtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar