Jag blev väckt av min mamma. Klockan var tjugo i tre en juni morgon. Året var 2005. Det var fortfarande mörkt ute men man kunde ändå se sommar diset som gjorde fönsterrutorna suddiga. Det var varmt i rummet, men jag kände kylan rusa igenom mig. Jag rös. Jag såg på mamma, tårarna föll ner på hennes kind. Jag visste ju att det skulle hända, men varför blev jag då så chockad? Hon gav mig en kram och jag kände av hennes oro. Hon viskade i mitt öra och sa de orden jag visste skulle komma. Jag reste mig upp, gick hand i hand med mamma mot rummet. Jag ville inte dit, jag ville inte se han ligga där utan puls. Men samtidigt var jag tvungen att säga ett sista hejdå.
Saknar dig, pappa. Älskar dig Tord Olausson. Jag vill aldrig uppleva något sånthär igen. Aldrig. Men vi kommer att träffas någon dag igen, det vet jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar